Min förra labbe fick diskbråck. Han hade diverse strul med ryggen redan innan och hade dessutom en rätt ofunktionell exteriör vilket givetvis inte underlättade.
Han var en aktiv jakthund hos sin förra ägare men när ryggproblemen började 2014 så flyttade han hem till mig, han var då sex år.
Från början var det mest muskulärt, han fick smärtstillande och  laserbehandling samt massage.
De dagar han hade ont märktes det på att han blev irriterad och kunde morra mot de andra hundarna, han hade liksom en skala beroende på hur ont han hade.
När det var riktigt illa så kunde han sitta i ett hörn för sig själv och morra eller morra mot mig, fast han samtidigt var så tydlig med att han inte var aggressiv. Vid de tillfällena fick han även Tramadol.
Behandlingen fick inte den effekt vi hade hoppats på, han blev bättre men halkade tillbaks hela tiden.
Sommaren 2015 fick vi en remiss till MR som tyvärr visade på ett diskbråck. I samråd med veterinären och hans hundfys så bestämade vi att inte operera, delvis för att resten av hans kropp var ganska skruttig och antagligen inte skulle hålla för konvalescensen.
Posh hängde med ett litet tag till men på hösten började han bli sämre. Han hade perioder då han inte ville simma, om han fick apportera så gjorde han det långsamt och så vidare. Det är klart att han inte behövde simma eller apportera, men om en hund inte klarar att göra det den verkligen älskar så bör man ta sig en funderare.
Hans tidigare husse och jag bestämde oss i oktober 2015 att det var dags att låta honom slippa kämpa mer.
Posh apporterar numera änder i de sälla jaktmarkerna, han blev strax över sju år gammal

Tack för en fin text Lona :).