Bumpar upp min lilla tråd ;)

Klart att du ska ha en islandshund!

Vad vill du göra med hunden?

Jag tycker att islänningar funkar till det mesta på hobbynivå men någon brukshund är det ju inte. De har heller inte samma vallningskapacitet som tex bc - å andra sidan så har de heller inte samma behov av att vare sig valla eller arbeta även om den behöver få jobba.

Det är en typisk nordlig spets av vall- och gårdshundstyp både exteriört och mentalt. Lite egensinniga och med rätt hög integritet kombinerat med att det trots allt är en vallhund.

Har liten eller ingen jaktlust, håller sig för det mesta hemma på gården. Gillar att spankulera omkring och hålla koll på vad som händer samt jaga bort fåglar. (På Island finns det ings andra naturliga fiender att skydda får och andra djur från.)

Talar om när någon kommer men är inte skarp och försvarar heller inte sitt revir. Brukar funka väl med både folk och fä.

Pälsen finns både som kort- och långhårig men även den korta har rejält med underull och skyddande täckhår. Perfekt päls för alla typer av nordiskt klimat men jag vet faktiskt inte om den har blivit "utställningspåverkad" de senare åren.

Frisk, sund och vanligen långlivad.

Nackdelar då? De skäller!!! Mycket och gärna, definitivt minst som en nobs. Är en isländsk fårhund glad, arg, lekfull, hungrig, arbetssugen eller något annat så talar den om det.    

Min första hund var en islandshund, på den tiden fanns det ungefär 300 individer i Sverige, runt 3000 totalt i världen. Rasen har ökat i popularitet sen dess men det har varit en ganska stadig och lagom tillväxt, de har inte blivit superpopulära vilket man ska vara glad för. Rasklubben och uppfödarna har gjort ett bra jobb och många arbetar för att behålla en så bred avelsbas som möjligt. Man har också ett bra samarbete mellan de olika länderna, främst Norden, Tyskland och Nederländerna.

Rasen kommer alltid ligga mig varmt om hjärtat! Foton på min Raskva, det skiljer drygt 15 år mellan bilderna.

Tack Lona! :)

Ja, vad ska jag göra med den... den eviga frågan :D

Med mina nuvarande hundar (norrbottenspets 10 månader, borzoi 11 år) är det väl lite olika... båda får någon timme prommis/dag, nobsen brukar jag se till att fara till lämplig skog där hon får springa lös minst ett par kvällar i veckan (borzoien får också följa med, men hon "springer lös" ca 2 meter från mig nu för tiden...).

Med borzoien gick jag valpkurs och två agilitykurser, med lillnobsen har vi än så länge hunnit en viltspårkurs, och vi har också varit ute och motionerat klöven några gånger sedan dess.
Snart öppnar fågeljakten, så nu ska jag ta mig i kragen och lösa jaktkort och njuta några helger i skogen med lilldamen (blir lite konkurrens mellan mig och karln där gissar jag. Varannan helg barn, varannan helg hund kanske? ;D)

Planen med eventuell islänning är väl att hänga på brukshundklubben när tillfälle ges, gärna gå nån agilitykurs, (nu med kanske *lite* lämpligare hund...) och lite andra kurser som uppenbarar sig i rätt ände landet (bor ju i Jokkmokk nu för tiden, så det dräller väl inte riktigt med utbud).

Att det inte är en "riktig" brukshund passar mig rätt väl egentligen. Jag vill ha nåt som vill jobba med mig lite nu som då, och som har mig aningen högre på priolistan än eventuella fåglar/harar i närheten, men som för den delen inte *måste* jobba *jämt*.

Problemet är väl att veta var nivåerna ligger... umgås med en lapsk vallhund, vilken har en hel del will-to-please, men eftersom den typ bara är sällskapshund så har den vant sig med att göra föga mer än att ligga och spana. Likaså träffat en mellanschnauzer en hel del. Den är rätt ung, men verkar ligga på en rätt rimlig aktivitetsnivå. Den är dock en rätt bufflig hund, och jag tror nog karln skulle bli lite ledsen på mig om jag kom hem med en sån.

Hur som.. nivå "aktiv sällskapshund", och en hund med en förväntad aktionsradie på nåt tiotal meter?

Nu verkar vi fått världens tystaste norrbottenspets, men om hon är någon indikation verkar det gå relativt enkelt att lära även spetsar att inte skälla mer än nödvändigt ;D.

Jo, en sak till vi gör... om lillnobsen inte riktigt kommer till ro utan behöver lite mer mental aktivering efter promenerandet så brukar jag försöka klicka in nåt trick. Just nu håller vi på att lära henne att "städa" så med jämna mellanrum kommer det en vansinnigt söt liten nobs med sina leksaker och tycker att vi ska träna :D.

Jag är tyvärr ingen lysande klickertränare, så jag vet inte om vi kommer att lyckas alltför väl, men hunden verkar tycka det är vansinnigt kul (samt tämligen lättförtjänt godis ;)) :D.

Nån mer med erfarenheter av islänningar?

Lona, vad fick dig att överge islänningarna till fördel för labbe (och nån terrier om jag inte missminner mig)?

Jag tycker att de passar alldeles utmärkt som aktiva sällskapshundar, det är väl vad jag hade min till också. Pratar man med rasfolket så menar en del att de är ganska krävande och det är klart att det beror på vad man jämför med. Jag har ju haft ganska olika raser och tycker att islänningen hamnar nånstans i mitten på skalan - ungefär där även schnauzer (och cairnterrier) hamnar.

Främsta anledningen till att jag bytte ras var att jag tänkte att jag aldrig skulle kunna få en likadan hund som Raskva, jag kunde inte tänka mig att ha samma ras som ändå inte var hon. Sen var det faktiskt skälligheten, hon var extrem på den punkten. Det går att till viss del träna bort men en islandshund ÄR skällig och har låg skalltröskel.

Sen snubblade jag in på cairnterrier och om inte de hade passat mig så perfekt så hade jag mycket väl kunnat tänka mig en isländsk fårhund igen.

Bor man i Jokkmokk så är det väl dessutom smart att välja en ras som trivs med snö och kyla.

Vill man jobba med sin islandshund så tycker jag att man ska lägga krut på samarbete och belöning, att helt enkelt träna tillsammans, redan när hunden är valp.
Det är väl ingen "traggelvänlig" hund när det gäller detaljer men med rätt typ av träning så passar de utmärkt till tex rallylydnad, nosework, agility och lite mer självständigt arbete som spår och viltspår.
Dagens träningsmetoder som inte bygger på korrigering passar dem definitivt bättre än koppelryck och alfarullningar.
Jag är heller ingen hejare på klickerträning egentligen, men om man inte har några specifika mål så kan man ju lika gärna klicka in  tramsövningar även om det blir lite si och så med resultatet.

Det finns en trevlig grupp på Facebook, tror att den bara heter "Isländsk fårhund" eller liknande. Där är det både en del uppfödare och vanliga ägare med och det tas upp lite allt möjligt, från avel och träning/tävling till "titta vad söt hund jag har".

Tack för svar :)

Jo, jag har hittat till den facebookgruppen :). Trevlig och fina bilder. Det var också via den jag hittade en uppfödare att hälsa på :).

Dock vill jag gärna ha lite uppfattningar om rasen från de som inte tilhör de (i dagsläget) "frälsta". När jag shoppade efter min borzoi hörde jag mig ju också för, och enligt rasfolket var de ju perfekta till *allt*...

Jo, men precis :). Hade egentligen kunnat tänka mig en pudel eller liknande, men vill ha en hund med pälsmässiga förutsättningar att trivas i klimatet där jag bor. Sen är ju karln min som han är, och även om han varit schysst mot borzoien min så är han *mycket* gladare om jag skaffar en hund som "ser ut som en hund" än...nåt annat... (myrsloksdromedar? ;)).

Nä, jag "klickar" väl i princip allt, från fotgående till kloklippning, men det är ju mer "i farten" (dvs "brrra!" vid rätt beteende följt av en belöning), friformad shejping suger jag dock på, så det gör vi bara för att det är kul ;D. Hade varit kul att gå en kurs tror jag :).

"Myrsloksdromedar"

Jag tror att en del IFH-ägare överdriver deras kapacitet/arbetsvilja till viss del men det tycker jag verkar vara väldigt vanlig bland raser som kan klassas som aktiva sällskapshundar. Dels ser man nog bara fördelarna med sin egen ras, dels så vet man inte riktigt vad som krävs i de högre klasserna. Har man dessutom bara kört Volvo så tycker man förmodligen att den är snabb och "vass" - tills man sätter sig i en Ferrari...

Med andra ord, är man van vid en utpräglad sällskapshund och, misstänker jag, vinthundsmentalitet, så tycker man att det är fart och kapacitet i en isländsk fårhund. Är man van vid malle så ser man dem som tröga...

Själv tycker jag som sagt att de är lagom.

Vad får dig att inte välja finsk lapphund eller möjligen en lapsk? Tänker att du verkar gilla dem?

Mor och far hade en finsk lapphund, hon var jättefin och trevlig, men jag uppfattade henne (och de flesta andra finnarna) som några snäpp mindre aktiv än islänningen verkar vara. Mer "sällskapshund" än "aktiv sällskapshund", så att säga. Tycker väl lite att de gått till överdrift med pälsen också.

Fina och trevliga hundar, men känns inte riktigt rätt för mig :).

Lapska är också fin, har som sagt en i närmaste kretsen och hon är fantastisk. Egentligen har jag väl inget emot rasen, och skulle mycket väl kunna skaffa en :D. Hade ägaren till den funderat på att ta valpar på henne med en vettig hane hade jag helt klart varit intresserad. Lite större och grövre än islänningen (men mycket mindre än borzoien.... tja, egentligen, när du säger det så är det en lysande hund. Börjat snöa in på islänning, men ska fundera några varv till :D. (har ingen brådska ;))

Ja, jag tänker samma sak om FLH. Dessutom har jag träffat allt fler som är stressade eller jobbiga på annat sätt. De har ju ökat rätt rejält i popularitet de senaste åren och rekommenderas ofta som en perfekt sällskapshund vilket kanske inte alltid stämmer.

Lapsk har jag själv kikat på ett antal ggr men fått väldigt spretigt intryck av.

När det gäller isländsk fårhund så kontakta gärna Maria Hübinette på Tildras kennel utanför Göteborg! Lite väl långt bort kanske men hon är insatt i rasen, har hängt med från början och är väldigt seriös med sitt avelsarbete. Hon är noga med att få med mentalitet, arbetsförmåga och hälsa så om inte annat så kan du ju bolla lite med henne om olika linjer mm. Hon hade dessutom rasens första (enda?) lydnadschampion, hennes stamtik Geite.