Diskutera, läs
Hundforum
Chat
Medlemmar
Hundar
Bloggar
Medlemsbilder
Medlemsfilmer
Jag & mina vänner
Händelser
Statusförändringar
Mina händelser
Min profil
Mina vänner
Mina meddelanden
Annat i Rastplatsen
Hundkalender
Mina tjänster
Hjälp

Antal online:
( gäster)
 
27 september 2019 av bes i klotterplank (4 svar)
Förlora en förälder

Helt orelaterat till hund, ber om ursäkt på förhand. 


 


Ni som förlorat en förälder, särskilt i förtid och under extra traumatiska omständigheter, kan ni dela med er av era erfarenheter och upplevelser? Hur kände och tänkte ni den första tiden efter? Just nu känns det som om jag är helt dum i huvudet. Helt tom. Vad är jag ens för människa som har en sådan här (brist på) reaktion? Min mamma, min bästa vän, personen som var den viktigaste i min värld - hon är borta, och större delen av tiden kan jag inte känna något alls.


För två veckor sedan ringde min mamma till mig och berättade att hon hade väldigt, väldigt ont i huvudet. Hon lät lite konstig, så jag sa att jag kommer förbi. 


Det tar 15 minuter för mig att ta mig från mig till där hon bor. 


En av hennes kompisar kom dit precis samtidigt som mig, så vi gick in i huset tillsammans. Ropar efter mamma men inget svar. Helt plötsligt hör jag kompisen skrika från vardagsrummet, skriker min mammas namn och skriker åt mig att ringa ambulans. Det gör jag och springer samtidigt in i vardagsrummet, ser mamma ligga på golvet med ansiktet ner, säger till SOS att min mamma trillat ihop och de behöver komma dit genast. Vänder på min mamma och ser direkt att hon är död, hon är helt blå i ansiktet. Skriker i telefon "nej, hon är död, hon är död!" och ger luren till kompisen som är mer mottaglig för instruktioner just då. Hon påbörjar HLR, hon gör kompressioner och jag blåser. Glömmer aldrig ljudet när luften gick in och ut ur lungorna på mamma, det gurglade.


Räddningstjänsten kom dit och tog över, ambulanspersonalen kom efter en stund. De jobbade på henne i 37 minuter trots att hon var död redan innan de kom dit. Tog dit ambulanshelikopter, men den åkte iväg utan mamma sen... 


 


Medan allt detta händer så går jag runt och bara gör konstiga saker. Har stängt in mina och mammas hundar bakom en grind och tänker "om vi ska till sjukhuset så vet vi ju inte hur lång tid det tar, bäst att fylla på vattenskålen" och så gör jag det, medan de håller på för fullt att försöka återuppliva mamma. Är helt kall liksom, ringer till vänner och säger "Du, min mamma är förmodligen död, men du har en hundgård va? Kan mina hundar vara där några timmar?" 


Helt jävla sjuk reaktion. Som om det var prioritet nr 1 just då liksom... 


Så fort det är tyst omkring mig hör jag ljudet av deras utrustning. "Dunk dunk dunk, pip pip pip, defibrillerar, rör inte patienten" och jag ser allt spelas upp som i en jävla dålig film. Hur hon såg ut när vi vände på henne, skriken, alla ljud.


Det här var två veckor sedan och även om just detta går på repeat i minnet och jag bryter ihop då och då, så känner jag mig tom större delen av tiden. Helt kall, som om jag inte ens är berörd. Kan inte ta till mig det som hänt. 


Skäms så mycket för att jag inte typ ligger i ett hörn och gråter 24h om dygnet. Det vore ju en mer normal reaktion. Det känns som ett hån mot mamma och allt det hon var för mig. Hon var den viktigaste personen i mitt liv och DETTA är min reaktion?


Jag har läst om sorgeprocessen och jobbar dessutom själv i vården sedan många, många år. Första dagarna tänkte jag att jag var i chockfasen, att det var därför jag gick runt i en bubbla. Nu har det gått drygt 2 veckor och det är fortfarande likadant. Det går inte in i hjärnan på mig att detta har hänt, PÅ RIKTIGT. Jag bara går runt och "funkar" på något sätt, fixar med begravningen och har gått tillbaka till jobbet. Visserligen känner jag mig helt robotstyrd och som om  jag är i en bubbla, men jag FUNKAR.


 


Snälla, säg att det inte bara är jag som reagerat såhär? Ni som förlorat anhöriga, hur var första tiden för er?


 


Jag är vuxen, om det spelar någon roll. Min mamma blev 58 år. Det var en massiv hjärnblödning som hon dog av. 


Som medlem kan du här läsa lite kort info om bes och gå vidare till medlemsprofilen.
Svara på detta inlägg
Sida 1 av 1
1

Lona
Medlem 2012-01-09
#1 27 september 2019 av Lona Re: Förlora en förälder

Först av allt, jag beklagar verkligen sorgen och den traumatiska händelsen!


Du är inte en hemsk människa som är "alldeles kall", uppenbarligen är det massor som snurrar runt i huvudet på dig. Det kan ta lång tid innan insikten och sorgen kommer ifatt - betydligt längre än ett par veckor.


Min pappa omkom för 16 år sedan, när han var 59 år. Han föll hemma i trappan och fick så svåra skallskador att han avled två dygn senare.
Mamma var hemma och hörde honom ramla, vi fick senare veta att det hördes i hela radhuslängan när han föll och slog huvudet i väggen. Han blev djupt medvetslös direkt och vaknade aldrig igen.


Man får väldigt konstiga tankar, det första mamma sade när jag kom till sjukhuset var "Jag hoppas att han inte vaknar igen!" vilket egentligen inte var så underligt.
Hon insåg ju själv att om han överlevde så skulle han vara gravt hjärnskadad.
Så fort CT:n var klar fick vi beskedet att han hade svåra blödningar i hjärnan och att det inte gick att operera. Han skulle bli allt djupare medvetslös tills han blev hjärndöd.
Min första tanke var "Men Herregud, hur länge ska han ligga där och hålla på och dö?! Ska vi sitta här i flera månader och vänta??"
Inte överhuvudtaget att "Jag kommer att förlora pappa" utan jag såg en ändlös räcka med dagar, veckor och kanske månader av vak.
Nästa tanke var ännu värre, "Kan jag gå på konserten med Per Gessle om ett par veckor?"
Man reagerar så olika, det finns inget "rätt" eller "fel". Jag kan tänka mig att folk har hur irrationella tankar som helst i krissituationer.
("Jag får inte glömma att köpa toapapper på vägen hem", "Ska jag ha den gula eller röda tröjan på jobbet imorgon?")


Nåväl, efter en stund fick vi komma upp på IVA och träffa pappa. Det tog sedan ungefär två dygn innan han förklarades hjärndöd.
Trots att han aldrig vaknade så var de där dygnen värdefulla, det kan jag förstå var ännu mer traumatiskt för dig eftersom din mamma redan var borta när du hittade henne.


Jag minns faktiskt inte riktigt hur jag kände, allt var helt tumultartat.Mitt i alltihop råkade morfar ut för en olycka och avled. Han var visserligen gammal men det kom ändå som en chock.


Några veckor senare var min syster och jag uppe på IVA och pratade med överläkaren, för att få något slags avslut.
Vi hade en del frågor som jag inte minns längre, vi fick dessutom veta att de kunnat använda pappas lever och njurar till donation och att de operationerna hade gått bra.
Det kändes som en liten tröst mitt i allt elände.


Vi kunde inte bestämma datum för begravningen, min syster var höggravid när detta hände och vi ville ju att hon skulle kunna vara med.


Jag är en sån person som babblar och behöver dela med mig när något traumatiskt som hänt så det blev en hel del samtal och, förmodar jag, ältande ett bra tag med mina vänner.
Men jag kan faktiskt inte minnas att jag var ledsen förrän flera månader senare.
Det kom liksom små drag då och då, ingen jättesorg utan i mindre portioner.


Mamma kände i princip inget alls, gick och jobbade som vanligt, höll på med sina vanliga intressen - tills hon kraschade efter ett halvår.
Hon blev sjukskriven och fick samtalsstöd några månader på vårdcentralen efter det.


Min syster däremot var mest arg vilket väl heller inte är så konstruktivt. Hon blev liksom "snuvad på babylyckan", inom loppet av tre veckor förlorade vi både pappa och morfar samt att hennes dotter föddes.


Som sagt, man reagerar så oerhört olika i kriser och när det gäller sorg. Jag tror att det är viktigt att man låter det få ta den tid det tar och att man försöker att inte grubbla alltför mycket över huruvida man sörjer "på rätt sätt", om man inte "borde vara mer ledsen" eller för den delen "borde sluta sörja och 'rycka upp sig'" när det gått en viss tid och så vidare.


Tillåt dig att reagera - eller inte reagera - och tänka både på vettiga och helt orimliga saker. Var och en sörjer på sitt sätt, jag är övertygad om att din mamma visste att du älskade henne och att hon inte på något sätt skulle döma dig för vad och hur du känner.


Jag gick faktiskt på den där konserten, och ytterligare en vecka senare åkte jag och några nära vänner och kollade på Bruks-SM. Det var faktiskt bara skönt att komma iväg och lufta skallen lite även om jag fick dåligt samvete.


Återigen, beklagar sorgen!
Ventilera här så mycket du vill, det behövs ibland. Kram

Svara på detta inlägg

Ayrin
Medlem 2016-02-20
#2 30 september 2019 av Ayrin Re: Förlora en förälder

Har ingen direkt erfarenhet i frågan (tack o lov) men beklagar verkligen sorgen!


Svara på detta inlägg

pipilotta
Medlem 2011-11-19
#3 30 september 2019 av pipilotta Re: Förlora en förälder

Tror sorg hanteras olika beroende på individ och hur dödsfallet skedde. 


Jag är ju 67 år så idag går jag fortfarande och småpratar med min mamma som jag hittade död men fridfull för 27 år sedan. Så jag kan le vid minnen från barndomen. Jag är inte senil. 


Pappa klämdes ihjäl i en bilolycka då jag låg på eftervården BB med min 3 veckors dotter. Då vågade jag inte sörja, trodde barnet skulle bli påverkat. Där skulle jag behövt proffs att få prata av mig. 


De begravningar jag gått på har aldrig gjort att jag gråtit eller liknande. 


Många som har sorg mår bättre av att ha praktiska saker att syssla med. Tycker inte att man behöver skämmas över vilket sätt man sörjer. Jag har lättare att gråta en skvätt när det gäller djur som far illa eller andra olyckor. 

Svara på detta inlägg

-Aslan pwd-
Medlem 2012-02-11
#4 30 september 2019 av -Aslan pwd- Re: Förlora en förälder

Har inte själv varit med om liknande, så har ingen personlig erfarenhet. Däremot läser jag till sjuksköterska och en kursbok vi hade tyckte jag var väldigt bra som berörde just området sorg och förluster. Den hjälpte mig mycket när jag bearbetade sorgen efter en nära släkting som gick bort i cancer.


Den heter Förluster: Om sorg och livsomställning. Är skriven av Barbro Lenéer Axelson. 


Beklagar djupt det som hänt dig, stor kram!

Svara på detta inlägg
Sida 1 av 1
1

Liknande diskussioner:

Tråd startad
Senaste svar
SORGEN ATT FÖRLORA SIN VÄN   [8] 3 jan: iss 3 jan: iss Kan man förlora med 2-0? Språkpoliser hitåt!   [8] 23 nov: Cortex 23 nov: Cortex Usch, vad det gör ont att förlora.....   [10] 10 okt: Minfinahund 11 okt: snuzer Hur hanterade ni det? Förlora en hund.   [22] 3 feb: Bastarden. 3 feb: Jezzzy91 Skräcken att förlora sin hund   [26] 1 okt: Minsan 2 okt: Minsan Vart kan man vända sig? (narcissistisk förälder)   [17] 10 maj: Miyasaki 11 maj: Jaowmjau hur kollar man hjärtfel på förälder?   [37] 26 mar: Suzzina 27 mar: Koffen Förälder med icke ärftlig katarakt. Valp eller ej?   [5] 3 mar: Scherzi 4 mar: Tess2 Hur knäpp är okej som förälder?   [23] 6 okt: Bellen 7 okt: glimma Att förlora din bästa vän   [30] 16 aug: Nagli 18 aug: Jejjen
 

NÅGRA AV VÅRA TJÄNSTER

Hundannonser Kennelsida Verksamhetssida

VOVVE.NET

Om Vovve.net Kontakta oss Annonsera på Vovve.net Varumärket "Vovve"

FÖLJ VOVVE PÅ FACEBOOK

FÖLJ VOVVE ÄVEN PÅ ...

Vovve.net

TIPSA VOVVE

Något som är fel på sidan ovan?
Tryck här för att rapportera fel eller tipsa Vovve.

VOVVES NYHETSBREV

 
Populära raser idag:   Schäfer | Dvärgschnauzer | Golden Retriever | Kleiner Münsterländer | Australian Shepherd | Pumi | Bichon Havanais
© 1998-2019 Enfinia AB