Hej!
Jag och min sambo har varit i hundtankar ett bra tag.
Bor på landet, 500 m till sjön.
Har hästar så tanken är att hunden så få följa med dit varje dag, har fina skogsrundor och kan erbjuda ett aktivt liv.
Vi har haft hund i vår uppväxt men inte en egen, så det blir vår första.
Vi vill hitta den rätta rasen för oss och vi tror att vi har kommit till slutspurten av alternativ.
Valet och kvalet är mellan Springer Spanieln och Welsh springer spaniel. Har läst mycket på nätet.
Hade gärna velat höra "verkliga" uppfattningar om resp ras.
Hoppas att denna tråd kan hjälpa oss,
Mvh Adina !
Som medlem kan du här läsa lite kort info om Adina E och gå vidare till medlemsprofilen.
Anneli
Medlem 2013-11-04
Jag har flatcoated retrievers, men är då och då några veckor i taget extramatte till en springertik. En snäll, livlig, trogen,bestämd dam som drottninglikt presiderar över mina hanhundar. Rolig att leva med, pigg på allt.Pälsvården och öronvården får inte försummas, det ska klippas, trimmas putsas och rengöras annars blir det tovor och i värsta fall öroninflammation. Damen har viss jaktlust, det går icke att förneka, så jag är alltid på min vakt när hundarna är lösa i skogen. Hennes husse har bättre pli på henne än jag...Hon måste regelbundet aktiveras med meningsfulla arbetsuppgifter annars blir hon uttråkad och kan ställa till med sattyg som att inspirera mina flattar till att gräva i rabatterna, vilket de aldrig hade gjort på eget bevåg.
Jag tror inte att skillnaden mellan welsh och springer är så rasande stor. Welshen är också livlig, intelligent och familjekär - och har jaktlust! Storleken skiljer förstås. Springern är ett par nummer större. Båda raserna behöver - som alla spaniel-och retrieverrrase aktiveras med spår, lydnad, nosework etc
Sök efter uppfödare som inte explicit avlar på jaktlinjer, om du nu inte vill ha en jagande hund.
Puddingpastejn
Medlem 2009-09-10
Anneli fick nog med det viktigaste. De är ganska lika vad jag förstått också. Är inne på min andra welsh, så uppenbarligen finns det ju något jag fastnat för (även om den andra inte blev lika trevlig som den första)! Det jag, och många andra med welsh, fått lära sig den hårda vägen, är att de kan vara extra överjävliga som valpar och unga. Mina har båda blivit trygga och stabila individer, men så har jag också tränat och tävlat med dem. De kräver verkligen vettig aktivering annars aktiverar de sig själva! Det finns också en del som är väldigt nervösa och skygga, så det måste man börja träna tidigt om man skaffar en. Sen... Det värsta är nog jaktlusten. Dam nummer ett kan gå lös tills hon får syn på något, då sticker hon och är borta en synd. Den nya donnan går inte under några omständigheter att ha lös så länge det inte finns ett högt staket runt, hon drar iväg på minsta vittring eller om hon ser en gråsparv 200 m bort och sen kommer hon inte tillbaka alls, jag måste själv hämta henne, annars blir hon borta i timmar...
Anledningen till att jag skaffade welsh var för att det är hundar som generellt fungerar bra med andra hundar, lämplig storlek och lite "eldiga". Men som min kollega som också köpte en sa (när hunden var som värst): "Alltså EN kan ju vara ett misstag, men TVÅ?! Det måste ju vara en form av självskadebeteende!"