Sluta begränsa ditt liv genast. Genom att du rör dig så sällan så blir det ju "värsta grejjen" när du väl gör det, och naturligtvis hänger han på. Traska runt du, ju mer desto bättre, till slut inser han väl att det inte är så himla häftigt att du rör dig. Och även om han vill vara i samma rum så är ju inte det något enormt problem.

Samma med hans frustration. Jobba på att låta honom vänta längre och längre på att få komma loss och leka med kompisen. Helst borde han sitta och ge kontakt innan du kopplar loss honom.

Här kan avstånd vara värt att tänka på, låt honom se kompisen, men på avständ. För att ni ska gå närmare måste han stanna upp och titta på dig.

Ser ingen direkt vinst med att hålla fast honom om han nu tycker det är så hemskt. Träna hantering när han är lugn och lite trött istället, att förknippa dina händer med obehaget att bli fasthållen är inte alls bra.

Just det där med att hålla hunden tills den blir lugnt bör man börja med att träna in när hunden redan är lugn. Börjar man när hunden är uppjagad så kommer det garanterat att bli en kamp av det.

Sen gäller det att börja i små, små steg. Håll löst och så fort man känner att hunden parkerar sig där i någon millisekund så släpper man och belönar.

Spaniels gillar att vara nära, de håller sig gärna precis där husse/matte är. Mina amrisar har alltid gått efter mig. De brukar lägga sig där man är och flyttar man på sig så följer de efter och lägger sig igen. Vill man undvika det (och samtidigt träna lite ensamhetsträning) kan man börja träna hunden på att vara i ett annat rum genom att avgränsa med kompostgaller.

Tack för tipsen, ska börja jobba med det direkt :) Lustigt det där, min amerikanare jag hade förut var raka motsatsen - otroligt självständig och trygg. Han smet förbi ibland för lite kel eller godsaker, men annars låg han i sin säng i hallen och vilade. De är verkligen individer

Som Samojedägare känner jag igen detta på flera sätt. 
Jag kan bara hålla med föregående talare: Begränsa inte din rörelse. Du har en hund som älskar dig, som vill vara med dig och hänga med på vad du gör oavsett om det är promenad eller ta en kopp kaffe eller flytta från datorstolen till soffan. Man känner sig som ett monster när man "får" hunden att resa sig när den ser ut att ha det så mysigt, men det är bara så hunden är. Tänk så här istället, din hund älskar dig, och vill göra allt med sig, sova gör den hellre sen. 

Platsträning är något som funkar jättebra, och något jag själv tränat in just för att komma in i rastgården eller träffa kompisar. Du kan göra som föregående har skrivit, eller testa min metod. Vad som än funkar för dig och din hund. 

Börja gärna innomhus där det är lite tryggare, mindre distraktioner och lättare att ha fokus. Säg till hunden att sitta, beröm när den sätter sig.
Säg hundens namn, den ska då titta på dig (du kan behöva locka lite), beröm när den tittar på dig. 
Säg till hunden att stanna, gärna med en gest som du tränar in samtidigt. Beröm när den sitter kvar.
Ta ett litet steg bort, beröm om den sitter kvar. Om den börjar resa sig, säg nej med dramatiskt kroppsspråk (ju mer du överdriver kroppsspråket, destu lättare blir det för hunden att läsa). Beröm om den återgår till sitt eller stannar (sätt den då ner och fortsätt). Annars gå tillbaka till steg 1. 
När du kan ta ett litet steg bort och hunden sitter kvar bara ökar du avståndet tills du är uppe i ca 2 meter. Därefter kan du börja "leka". Hoppa, sitt ner, ta en leksak att bolla med, spring runt. Gör massor med roliga grejer. Hunden ska sitta stilla hela tiden. Beröm, och kalla in för lite gos och lek då och då så hunden inte tappar intresset. 
Ta hela föreställningen utomhus också. Det är jättelätt att stanna hunden när ni är ute och går, ta ett par steg "själv" och sedan kalla in och fortsätta promenaden. Alternativt stannar ni till och kör lite träning på en gräsmatta eller något. Var bara noga med att hålla i kopplet om ni inte är i rastgård. 

Lycka till, hoppas allt löser sig för er.

Tack! Grejen är den at han är superduktig på att stanna kvar tills jag säger varsågod. Jag kan lägga en köttbulle framför honom, säga stanna, gå ut ut rummet och komma tillbaka... och han väntar tills jag säger varsågod. Men när han går upp i stress vid hund/mäniskomöten är han okontaktbar och vill gå fram till vaje pris. Jag syns eller hörs inte för honom då 

Skönt att veta att vovven inte är helt okontrollerbar i alla fall. 
Köttbullar i all ära, de är en bra distraktion att börja träna med, men vid en viss punkt har de inte längre mycket dragningskraft, vilket är varför jag själv inte använder godis i träning. 
Människor och hundar är mycket mer intressanta. Så fortsätt träna som du har gjort och hitta en bra, stabil hundkompis som du kan få att hålla sig först på avstånd och sedan komma närmare eller gå omkring runt er när ni tränar. 
Övningen är samma sak, vi har bara bytt ut distraktionen från en köttbulle till en människa. Tänk på att hålla i kopplet ifall det skulle gå åt pipan. 

Det ÄR svårt att låta bli att springa fram och hälsa på andra hundar, men det låter som att du är på god väg.