Vilken otroligt beklaglig historia. Men uppfödaren har ju rätt om att det rörde sig om otrolig otur och det är ju osannolikt att drabbas flera gånger. 

En idé, när ni känner er redo för hund igen, hade kanske kunnat vara att ta över en vuxen hund, så att ni kan känna er lite lugnare i att ni vet vad ni får, så att säga?

tack för ditt svar!

Vi har nog alltid tänkt lite tvärtom där, att det känns säkrare att köpa en 8 v valp, då man kan sätta sin prägel på dem, och forma dem sen dag ett, så att säga.

Att köpa en äldre/vuxen hund känns lite mer osäkert, då man inte till 100% kan veta vad dom varit med om i sina tidigare hem,  och vad dom har i bagaget..

Men absolut kan det vara ett bra alternativ, om man kommer i kontakt med någon som behöver omplacera sin hund , man får träffa den och får all info om dens tidigare liv osv. Absolut något att tänka på / överväga i framtiden!

Fast det är inte så dumt tänkt att ta hand om en vuxen hund. Välrenommerade uppfödare har ibland en och annan hund som inte platsar i flocken eller inte är det avelsmateririal man hoppades på. Jag har haft en flatcoat som kom till mig vid 14 månaders ålder. Tilltänkt avelshane, men han hade höfter a-c. C-höften hade han aldrig någonsin besvär av, men han kunde alltså inte gå till avel. Underbar hund som jag alltid kommer att sakna. Det var inga problem att "sätta vår prägel" på hunden. Han anpassade sig snabbt både till oss och till vår andra hund och var extremt läraktig. Så att fråga runt på intressanta kennlar kan löna sig...

Är det cocker eller springer som är "din" ras? Jag är emellanåt extramatte till en förtjusande springerdam och är - liksom ägaren - väl medveten om att problem med rage finns i spanielraserna, tydligen i vissa avelslinjer, dock inte hos denna vackra dam som kan sätta sig i respekt hos mina två flatcoathannar.. Jag har aldrig sett ett utbrott som jag kan karaktärisera som rage, men det måste vara oerhört plågsamt för såväl hund som familj. Lycka till i ditt hundletande. Och köp inte valp där din föregående hunds anfäder finns med... ärftlighet misstänkes.

tack för ditt svar! Självklart är det säkert många gånger ett väldigt lyckat beslut att ta sig an en lite äldre hund, vi har själva aldrig gjort det, därför känns det lite osäkert då vi bara haft hundar sen de var 8 veckor. 

Nej, det handlar inte om någon av de raser du nämner. 

Det är alltid svårt med lynnesfel. Alltid så lätt att lägga skulden på sig själv och tro att man själv är den som bär ansvaret. Men om det vore så "lätt" så skulle inga mentaltest behövas, om allt ju ändå bara är valpköparens fel.

Ni har haft en enorm otur och en skrämmande upplevelse men det var inte ert fel, det som hände. Nu behöver ni sörja och sedan när ni känner er redo så skaffa en ny hund, risken att ni får en till ragehund är så förvinnande liten. 

Ni gjorde ett jättebra jobb för er hund den tid han var hos er. Tänk om han hamnat hos något som ansett att detta var något som skulle "fostras bort" med hårda tag? Det som hände var inte ert fel, det var snarare er förtjänst att hundens liv blev bästa möjliga och att han sedan slapp leva ett liv med rage, för det tar hårt på hunden också. Dom mår inte bra och det finaste man kan göra är att låta dom slippa.

Jag förlorade 3 hundar ganska tätt. En av ålder, nästa vid 5 års ålder pga hjärntumör och den 3:e endast 2år gammal pga spondylos. Samvetet gnager så hårt, kunde jag verkligen inte gjort NÅGOT mer för att kunna få behålla dom? Men jag vet ju, egentligen, att det inte fanns något jag kunde göra. Mitt enda val var att låta dom slippa ett liv med smärta och aggression.

Nu har jag 3 hundar och samvetet har lugnat sig något även om jag fortfarande får bakslag där jag känner att jag kanske, kanske, kanske kunde gjort något mer.

tack för ditt svar! Vi försöker trösta oss med att tänka att det inte fanns något vi kunde göra, men såklart är det lika sorgligt ändå..

Vi är som sagt redan erbjudna en valp i nästa kull från uppfödaren,  men vi tvekar då det är samma tik som paras. Rädslan att ännu en valp från den tiken har rage, och att det blir just den vi köper, är ju enorm.

Om jag förstått rätt är det ärftligt , och vi har blivit avrådda av många att köpa från samma gener,  då de valparna blir åtminstone halvsyskon till vår kille.. 

Mycket att fundera på ...❤

Fortsätt gärna med samma ras, men eftersom man tror att det finns en ärftlighet med rage syndrome skulle jag inte köpa valp från samma uppfödare och med delvis samma genetiska uppsättning. Ren försiktighetsåtgärd.

Om det hänt mig något liknande så hade jag inte köpt en valp av samma ras. Jag skulle jämföra för mycket med den valp jag förlorat. Är ju individuellt hur känslig man är som person. Lycka till!

Men varför ska de para samma tik igen...? Låter ju underligt. 

För att besvara din fråga: Ja, ni vågar köpa hund igen. Ni kan kanske minimera riskerna och inte minst oron genom att välja hund från andra linjer än den ni fick eran sjukliga hund ifrån?. 

Jag är så ledsen att ni tvingades gå igenom det här. Jag sympatiserar till 100%. 

Tack för ditt svar! Jag håller med om att det låter dumt att chansa på att para samma tik igen.., hade jag varit uppfödare hade jag tagit den hunden ur avel , för min egen och alla framtida valpköpares säkerhet.

Vi har bestämt oss för att om vi blir redo igen, söker vi oss till en ny uppfödare, tyvärr, då våran varit så otroligt bra mot oss och vi har bara gott att säga om henne, men av rädsla att tvingas gå igenom detta igen vågar vi inte det.