Skulle behöva lite hjälp att tänka tips/tankar/idéer ang. min älskade bästa vän, min stressade 5,5åriga staffordshire bullterrier kille.

Delar honom med mitt ex, som nu snart ska ha barn. Vi har två vovvar ihop varav en, vi kallar honom hund nr1 här, är rädd för nästan allting. En väldigt osäker och rädd individ, han flåsar ofta och har ofta ”hjärtklappning”, vill ibland inte följa med på promenad, han kan höra något ljud som skrämmer honom exempelvis. (Vi bor även på ett ställe där det ofta är militära övningar, skott osv.) Detta har dock varit lite bättre nu en period, han har följt med majoriteten av gångerna nu i sommar, men det är väldigt upp och ned..
Han är rädd för barn, han morrar när han ser ett barn på håll och kommer dom för nära (har hänt att barn sprungit fram innan jag hunnit säga nej) så gör han utfall och han skulle utan tvekan bita om dom kom ända fram. Därför är det inte ett alternativ att han skulle bo hos mitt ex öht när barnet kommer. Just nu har vi varannan vecka.

Han har även senaste två åren tatt ut sin aggressivitet på våran andra hund, tex möter vi en hund så försöker han attackera honom, eller den som håller i honom, han hoppar tex och försöker bita mig om inte våran andra hund är med. Vid försök att skydda Hund2 har han bitit mig ganska illa. Senast igår gick jag med bara hund1 och vi gick förbi en hund, han bet mig då i låret så det gick hål i både byxor och hud.
Men jag förstår att i det läget har hans reptilhjärna tatt över helt och jag skyller inte på honom. Men en grej som också har utvecklats är att han attackerar våran andra hund hemma, tex när vi kommer hem så började han för något år sedan att attackera honom, tex när vi kommer hem.. Grejen är att han kan komma fram till en och Hund2 behöver inte ens vara där, han låg exempelvis i sängen senast och sov när jag kom hem, och Hund1 kommer och möter mig vid dörren, vänder sedan och går in och attackerar honom. Han behöver alltså inte ens vara i närheten. Detta beteende har utvecklats mer och mer senaste åren.. Våran andra kille gör aldrig något tillbaka, och jag vet att dom hade säkert dödat varandra om han också blivit arg. När vi särar på dom så försöker han även attackera oss, som sagt han är i en annan värld då och jag förstår att det inte är ”han” men det är ändå skrämmande.. Nu har vi dom alltid separerade när dom är ensamma och innan vi släpper ihop dom så måste han komma ned i varv helt och hållet. Samma sak när vi får besök så måste dom vara separerade i början, annars attackerar han honom.

Hans pappa blev avlivad när han var valp då han attackerade både honom och sin matte när hon försökte få undan honom, vi fick förklaringen att fadern hade sprungit in i en vägg och fått en hjärnskada och blivit konstig efter det, nu i efterhand tror jag att han hade ett mentalt fel vilket även våran älskade kille har. Jag får dock inte tag på uppfödarna längre (som bor i England).

Jag kommer så småningom få ta hund1 på heltid, vilket kräver extremt mycket av mig, missförstå mig rätt - jag vet att det kräver mycket att ha hund. Men för att han ska må bra och leva ett värdigt liv måste jag offra mycket av mitt, jag kan aldrig lämna bort honom till någon då jag vet att vid minsta lilla fel kan han attackera, han är en tickande bomb. Detta skulle göra att jag och min sambo aldrig kan resa eller åka och göra saker, vi kan aldrig ta med honom heller för han är rädd och stressad över det mesta. Liksom glädjen i att ha hund har försvunnit lite..har alltid älskat att gå på promenad, det har liksom vart ett sätt för mig att rensa hjärnan. Nu är det bara något som ger mig stress..

Han har även separationsångest när han är själv. Jag har tänkt så mycket och jag har senaste tiden tänkt att kanske vore det bästa för honom att få somna in. Det är inget jag tänker lättsamt på, men om jag som jag skrev anpassar livet helt efter honom kommer han kanske må okej, men aldrig helt bra, han har fortfarande en stress i sig, han flåsar ofta (inte för att han är varm) och han har ofta hjärtklappning och vem vet hur han faktiskt mår där inne, jag vet ju att hans beteende är ett tecken på att han inte mår bra.. och han kommer få vara begränsad hela sitt liv.

Och jag är rädd att en dag kommer det hända något allvarligt..jag vore så tacksam för era tankar och åsikter, hur hade ni tänkt/gjort i min situation?

Han är min lilla bebis och det är så oerhört tungt och svårt..😔