Den ena är tik, den andra hane. Två raser, sannolikt rasbundet mycket olika varandra också. Det kan ju vara så att det är den rasbundna olikheten som gör att du favoriserar tiken. Hennes kynne och lekfullhet passar dig helt enkelt.

Jag har flatcoated retrievers, kända för sin lekfullhet och livlighet (gränsande till fnattighet om det vill sig illa) sin will to please, sin arbetsförmåga. Ute på landet har vi byn en familj med en new foundlandhane, stor gosig lugn nallebjörn, alla barns älskling. Men han nöjer sig med det:  att vara gosig och allas älskling. Inget kan rubba hans sävliga lugn, inte mina flattar i alla fall, men springerdamen som ibland bor hos oss lyckades  få honom att ta lite snabbare steg..

Det där med att föredra en hund framför den andra - hundar gör ju likadant. Vår ena flatte tyr sig mer till mig, den andra till min man. Det är ju rättvisa i alla fall. Och jag har en liten preferens för den såm gillar mig, det kan jag inte förneka. Vi klickar som det heter.

Gläds åt att du har en snäll lite sävlig hund, som säkert trivs storartat hos dig efter att ha fått stabilitet i sitt liv. Bli inte irriterad på honom för att han inte är lättrörlig som tiken. Han kan inte helt enkelt, kanske pga ras kanske pga tidigare erfarenheter och din irritation känner han mycket väl av. Det förtjänar han inte. Du kan väl älska honom trots att han är som han är? Den där ovillkorliga kärleken förtjänar han nog.

Det låter som om du överarbetar er relation. "Nu SKA vi ha kul... osv"

Han är uppenbarligen inte intresserad av samma aktiviteter som tiken.

Hundar är ju olika individer precis som vi människor. Vissa hundar är valpiga och glada hela livet. Andra är mer "vuxna" till sättet och skulle aldrig nedlåta sig till att "leka och tramsa".

Ha inte dåligt samvete hela tiden utan slappna av. Att han verkar missnöjd (din egen tolkning) kan vara att han tycker du är jobbig som ska aktivera honom hela tiden.

Han kanske är en Ferdinand som bara vill lukta på blommorna :)

Måste bara berätta en grej:

Jag kände en mycket stor, pampig rottweiler för många år sedan (inte min hund). Han var väldigt mycket hund och mycket "vuxen" tilll sättet.

Jag glömmer aldrig en gång när jag var ute med honom och tänkte att "Nu ska jag leka i snön med honom" och jag kastade snöbollar som han hoppade efter en stund.

Sen avgjorde HAN att leken var slut och avbröt det hela. Det var så uppenbart att han nedlät sig till att leka en stund med "valpen" (jag alltså). Jag har aldrig känt mig så "tillplattad" i hela mitt liv :)

Men det var en intressant upplevelse :)

Som sagt, hundar är olika.

Den ena är tik, den andra hane. Två raser, sannolikt rasbundet mycket olika varandra också. Det kan ju vara så att det är den rasbundna olikheten som gör att du favoriserar tiken. Hennes kynne och lekfullhet passar dig helt enkelt.

Jag har flatcoated retrievers, kända för sin lekfullhet och livlighet (gränsande till fnattighet om det vill sig illa) sin will to please, sin arbetsförmåga. Ute på landet har vi byn en familj med en new foundlandhane, stor gosig lugn nallebjörn, alla barns älskling. Men han nöjer sig med det:  att vara gosig och allas älskling. Inget kan rubba hans sävliga lugn, inte mina flattar i alla fall, men springerdamen som ibland bor hos oss lyckades  få honom att ta lite snabbare steg..

Det där med att föredra en hund framför den andra - hundar gör ju likadant. Vår ena flatte tyr sig mer till mig, den andra till min man. Det är ju rättvisa i alla fall. Och jag har en liten preferens för den såm gillar mig, det kan jag inte förneka. Vi klickar som det heter.

Gläds åt att du har en snäll lite sävlig hund, som säkert trivs storartat hos dig efter att ha fått stabilitet i sitt liv. Bli inte irriterad på honom för att han inte är lättrörlig som tiken. Han kan inte helt enkelt, kanske pga ras kanske pga tidigare erfarenheter och din irritation känner han mycket väl av. Det förtjänar han inte. Du kan väl älska honom trots att han är som han är? Den där ovillkorliga kärleken förtjänar han nog.