Hej!

Skriver det här inlägget i ren hopplöshet och hoppas att få goda råd och inte några påhopp. Situationen är som den är, och det kommer inte hjälpa varken mig eller hunden med pekpinnar.

Har en hund som blir 7 år. Han är en omplacering som jag tog över för 4,5 år sedan. Jag vet inte så mycket om hans bakgrund mer än att han varit i okunniga händer. Om det bara varit okunskap eller han blivit illa behandlad är oklart. Säkert är i alla fall att han inte fått en stabil start i livet. Dessutom är han av en ras där separationsångest är vanligt.

Jag tog över honom för att jag tyckte synd om honom, jag ville rädda honom. Det var ett ogenomtänkt och impulsivt beslut som har begränsat mitt liv oerhört.

Denna hund har några problembeteenden och det absolut värsta är hans separationsångest. Den uttrycker han genom att yla fruktansvärt högt. Detta innebär att jag som ensamstående är fullkomligt låst vid mitt hem. Jag har hundvakt till honom när jag jobbar, tyvärr flera olika eftersom hundvakten inte kan lämna honom själv och jag jobbar långa dagar, vilket gör att det är ingen som orkar ha honom alla dagar under någon längre tid (min gissning i alla fall). Tyvärr är dagis inte ett alternativ, bland annat pga mina jobbtider m.m.

Varje vecka är en oro för huruvida jag kommer lösa hundvakt när jag jobbar. Tyvärr får jag inte ha med honom på jobbet.

Mina lediga dagar har jag inget annat val än att vara hemma. Det funkar när man är två, men som singel och ingen att ta hjälp ifrån så är det hemskt. Hundvakt även på helger är inget alternativ som funkar.

Jag vet inte hur jag ska lösa den här situationen. Jag har gått i tankarna på omplacering men jag vet inte om jag hade kunnat leva med mig själv att överge honom. För mig känns det som att skaffa hund är som att skaffa barn - ett livslångt åtagande. Jag vet inte om han hade klarat av en sådan situation. Jag har även svårt att se hur jag skulke kunna hitta ett bra hem till honom. Vilken vettig hundägare skulle vilja ha en hund som man blir så låst av?

Jag skulle heller absolut aldrig kunna avliva en fullt frisk hund, så det är inte ett alternativ.

Och visst har det gjorts försök att träna , men jag får känslan av att det är kroniskt. Tidigare när jag hade två hundar gick det lite bättre, men det kunde variera från dag till dag. Ena dagen kunde man vara borta ett tag, nästa kunde man inte ens gå utanför dörren utan att han började yla. Och drog då öven igång den andra hunden.

Det är också svårt att kunna träna regelbundet- när jag jobbar är jag hemifrån från tidig morgon till sen kväll.

Vad tror ni, finns det någon utväg? Jag känner mig djupt ansvarig för att min hund ska må bra, men jag mår inte bra av att ha det såhär.