Jag skulle behöva lite råd om hur jag ska agera i relation till min hund. 
Hon är en liten blandras på 13 år som har varit helt frisk, livsglad och pigg fram till förra veckan. I torsdags morse (fyra dagar sedan) så vaknade jag av att hon hoppade ner från sängen och började skrika rakt ut. Innan jag hann komma ur sängen för att se vad som hade hänt så hade hon tagit sig in längst in under sängen där hon låg och tryckte i hörnet. Försökte locka ut henne med diverse godsaker men inget gick hem. Ringde efter assistans då jag är höggravid och inte lyckades få ut henne själv, så med hjälp och lite ruckande av sängen så kom hon sakta haltandes och la sig vid mig som satt på golvet. Hon var uppenbart jätte rädd och hade ont då hon skaka och skrek vid minsta rörelse. Efter konsultation via telefon med tre olika djursjukhus (då det var full belastning och de skickade mig vidare varje gång) hade hon börjat röra sig lite men satte inte ner vänster bakben överhuvudtaget, så jag åkte akut in med henne till Strömsholm djursjukhus där de konstaterade att det inte var någon fraktur men en ordentlig muskelskada i höften. Hon fick antiinflamatoriskt smärtstillande på plats och jag fick även recept på samma (onsior). 
De fysiska symtomen verkade lätta rätt omedelbart då hon var mycket mer rörlig och även fick tillbaka aptiten, hennes avsaknad av aptit innan oroade mig mycket då hon är väldigt glupsk och aldrig nekar mat i vanliga fall. Ett tydligt tecken på att hon verkligen inte mådde bra.

Sedan det här hände så har jag sett framsteg, hon rör sig nästan obehindrat på promenaderna, hon är väldigt glad när vi ska gå ut, kommer in, när hon ska få mat och även när vi gosat/busat lite snällt. Men hon är väldigt loj och beter sig annorlunda utöver det här. Hon ligger och sover mest hela tiden, hon kommer inte och väcker/hämtar mig när det är något utan ligger bara still tills jag tar initiativ. Hon kan skaka och bli rädd när jag lyfter upp henne (vilket hon älskar i vanliga fall). Hon lägger sig på konstiga platser då och då, i hörn, vid dörren eller under hyllan i badrummet där hon aldrig legat förut. Hon brukar alltid ligga vid/på mig eller i sin bädd. Jag upplever henne som väldigt vaksam då hon kan ligga och hålla koll på mig och vara väldigt spänd medan hon å andra sidan verkar sova djupare och ha sämre reaktionsförmåga när jag försöker få kontakt med henne.

Hon verkar väldigt osäker på mig. Jag har svårt att förstå vad av det är som är psykiskt och vad som är fysiskt. Jag inser att mitt agerande och mående spelar in mycket i det här, så behöver ta med även det.
Jag blev jätte jätte rädd av det som hände, att höra henne skrika på det sättet är något som har skärrat mig ordentligt. Jag har varit väldigt orolig att hon ska skada sig igen eller att något ska hända. Paranoia och katastroftankar snurrar i mitt huvud för jämnan. Det här har gjort att jag begränsat henne mycket, har barrikerat så hon inte kan komma upp i eller in under sängen. Jag har sovit på golvet eller soffan då jag är så rädd att hon ska försöka hoppa upp/ner i sängen igen. Hon hoppade upp i soffan en gång i fredags trots att jag sa nej (hann inte hejda henne) och då blev hon jätte rädd och började skaka när hon kommit upp i soffan. Jag tänkte att hon fick ont då hon rörde sig mer än vad hon borde men när jag reflekterar över det nu så inser jag att hon kanske blev rädd för att jag reagerade som jag gjorde... Hon har inte försökt hoppa upp något mer i soffan efter det. Hon söker knappt kontakt med mig nu, utan verkar väldigt osäker på mig, kan tex börja gå mot mig men när jag möter hennes blick eller uppmuntrar henne att komma fram så skyndar hon sig åt motsatt håll. Hon beter sig till och från som om jag har gjort henne nåt, som om det var jag som skadade henne och hon därför är rädd för mig nu.
Jag har gråtit floder och mått så otroligt dåligt över att hon känns så personlighetsförändrad. Får känslan av att hon inte litar på mig alls längre och att jag bara förvärrar hela situationen då hon beter sig som vanligt med min mamma men är på helspänn vad gäller mig.

Jag vet inte vad jag ska göra. Har försökt att inte göra någon stor grej av det och låta henne vara mer igår och idag men jag är jätte orolig. Har även en liten bebis i magen som är beräknad att födas om en månad och det känns inte alls bra om våran relation ska se ut såhär när en så stor förändring sker, vilket gör mig stressad.

Jag älskar min lilla hund mest av allt i hela världen, vi har varit sammansvetsade sen dag ett och jag har aldrig varit med om att hon betett sig såhär. Trots att jag varit orolig och mått dåligt tidigare. 

Vad gör jag? Borde jag avvakta och bita ihop eller sitter någon med nåt bra tips på hundpsykolog att vända sig till? Någon som känner igen sig och kan dela erfarenheter? Känner mig så vanmäktig och behöver verkligen all stöttning och alla råd jag kan få. 

Evigt tacksam om någon orkat läsa allt.