Jag kan förstå din längtan efter att ha hund. MEN! Du har pälsdjursallergi OCH astma, familjemedlemmar har också allergiska problem av sådan svårighetsgrad att det är otänkbart att ha hund inomhus. Kan du ens klappa, hålla i och gosa med en hund utan att noga tvätta dig, byta kläder, duscha efteråt?

Hur har du tänkt dig att att en eller två valpar på 8,9,10 veckor ska socialiseras efter att lämnas ensamma 21 av dygnets 24 timmar? Valpar kräver kontakt och närvaro, mycket av den varan!!! Eller har du tänkt skaffa vuxna hundar? De behöver också mycket mänsklig kontakt för att må bra.

Det här är ingen bra idé alls. Inte på något håll och i någon aspekt alls. Har man ett tillkortakommande, ett slags handikapp i livet som ju en svår allergi och astma faktiskt är, så får man faktiskt acceptera att allt man vill ha och göra inte är möjligt, såvida man inte är beredd att trampa på en oskyldig andra part- hunden.

Sorry, men jag blev faktiskt upprörd av ditt förslag till hundhållning.

Det måste ju i så fall bli vuxna hundar. Valpar är inte tillåtet att lämna ensamna, av goda skäl.

Det finns ju vissa hundraser där det är vanligare att hitta individer som hellre bor utomhus. Bland polarhundar finns det individer som trivs bättre i hundgård än inomhus. De är ju å andra sidan hundvärldens extremsportare, så enbart promenader brukar inte vara tillräckligt med sysselsättning.

Sen är frågan hur ni ska lösa hundvård och städning av hundhuset? Dom kommer ju behöva borstas, kanske badas, klippa klor och borsta tänder och annat som kan uppstå.

Frågan är ju varför ni ska ha hund när ni inte kan umgås med dom? Att ha en hund i familjen är ju så mycket mer än promenader (som man ju kan ta utan hund också).

Tack för ditt svar! Som jag skrev är hundarnas välbefinnande högsta prio och vi kommer inte att skaffa hund om det inte går att garantera att de har det bra hos oss.

Jag är väl medveten om vilket oerhört handikapp det är att vara allergisk. Kanske får jag bara acceptera att jag aldrig kommer att kunna ha hund, men tills dess kommer jag att undersöka och överväga alla möjligheter som finns. Självklart med hundens bästa i åtanke, det är därför jag ställer mina frågor här.

Utifrån hur mina vänner och bekanta som har hund lägger upp sina dagar tycker jag i teorin inte att det är så stor skillnad i jämförelse med mitt förslag, förutom att deras hundar lämnas ensamma i huset/lägenheten istället för i ett hundhus med hundgård.

För valptiden krävs ju självklart en annan lösning tills de är ensamtränade och stora nog att lämnas ensamma.

Nah, jag är också skeptiskt.

Den stora skillnaden mot vänner o bekanta som lämnar hunden på dagen är ju att ni också kommer att lämna den hela natten, när en hund vanligtvis får vara tillsammans med sin människofamilj.

Det kan möjligen fungera om ni tar över två lite äldre draghundar som är vana att bo ute, förutsatt att ni då uppfyller deras oftast rätt omfattande rörelsekrav. För de flesta andra hundraser är kontakten med människor så viktig att det inte riktigt räcker att de har sällskap av en annan hund.

Även jag sällar mig till de som ifrågasätter varför man vill skaffa hund om man är så allergisk att man inte kan umgås med dem. De raser du nämner är heller inte speciellt lämpliga hundgårdshundar och frågan är om någon uppfödare ens säljer valp till någon som inte kan ha valpen inomhus pga allergi.

Alltså, om du är så allergisk att du inte kan ha hund inomhus, så tycker jag att du får inse att detta med att ha hund är tyvärr en orealistisk dröm. Eftersom du verkar kunna umgås med hund utomhus, så kanske du kan hjälpa någon hundägare med hundpromenader.

Hur klarar du att umgås med dina hundhållande vänner? Träffas ni alltid utomhus, för att vistas i deras hem klarar du väl inte? Den hundhållning de tydligen framstår som väldigt snäv och är ingen särskilt god förebild om man nu vill hundens bästa, som du ju uttrycker saken. Och är det hundens bästa som är din föresats bör du ta till dig vad vi skeptiska hundägare och hunduppfödare har att säga dig i ärendet.

Tack för alla svar! Jag tar till mig av era åsikter och inser att jag antagligen varit lite naiv i mina tankegångar.

Jag får helt enkelt nöja mig med att låna vänners och familjemedlemmars hundar även i fortsättningen, hur sorgligt det än är.

Beklagar verkligen, förstår hur fruktansvärt trist det är för er

Ja, det är sorgligt att behöva göra avkall på en dröm, en förhoppning. Även jag har ett par vänner med pälsdjursallergi, dock inte av våldsammare slag och de kan med medicinering vistas i mitt hem några timmar, bara inte hundarna är närvarande just där de är.

Att utomhus kunna vara med vänners hundar är väl ändå en hyfsad lösning kan jag tycka.