Först och främst bör han ju växa klart så man vet om han är lämplig att avla på. Det kan dyka upp åkommer som kan nedärvas till valparna som gör att inte bör (och faktiskt inte får) avla på honom.

De flesta rasklubbarna har en lägsta ålder på minst 2 år för avel av just den här anledningen, i "min" rasklubb rekommenderar man att hanen är minst 3 år.

Rekommenderar också att kontrollera och göra de tester som finns för de raserna som finns i honom för att se att han inte har några ärftliga problem där. Läs RAS-dokumenten som rasklubbarna har tagit fram.

Det kan också vara bra att ha koll på din vovves syskon för att se att det inte dyker upp problem där. En av mina tidigare hundar hade en kullsyster som fick svår epilepsi vid 1,5 års ålder. Uppfödaren valde att inte avla vidare på någon i den kullen, det är det ansvaret man har om man avlar.

En lämplig tik bör kollas på samma vis.

Ännu bättre är om både tik och hane gör BPH för att säkerställa att det inte finns några rädslor då rädslor faktiskt är något som är ärftligt.

Det är normalt sett tikägaren som söker och väljer hane, inte tvärtom.

En rasren och SKK-registrerad hund ser man till att meritera och synas i rassammanhang. Samt givetvis minst göra alla för rasen sedvanliga hälsotester.

Är hunden som i ditt fall en blandras, så gäller det ju verkligen att hitta argument varför någon ska välja just den hanen. Att han är typ söt och snäll räcker ju inte så långt i avelssammanhang...

Men hälsotestning som görs på alla inblandade raser bör ju göras helt klart. Gentest av type Embark är aldrig fel.

Meritera honom inom någon passande sport kanske?

Ser inget direkt fel i att en hanhundsägare annonserar/letar också. Hur ska man annars som tikägare veta vilka hannar som finns tillgängliga?

Håller i övrigt med tidigare skribenter. Låt honom växa klart, gör de hälsokontroller som rekommenderas för båda hans raser + BPH samt meritera upp honom inom nån lämplig hundsport :).

Jag hade en underbar bichon Havanais hane renras). Jag insåg när jag träffade "rätt" hundägare att min hund skulle trivas med en kompis. Hundägaren hade en Havanais/shih tzu tik, vi träffades vid en vanlig hundpromenad och blev alla kompisar. 

Det blev tre så mysiga, friska valpar. Min hund fick den bästa vän och även min familj. Nu kastrerades mina vid 5 resp 1,5 år. Det var inga konstigheter på den tiden...vet  inte hur det diskuteras nu. Mina verkade inte bli påverkade neg förutom lite mindre skvättande,  markerande. 

 Det ända jag lärt mig är hur viktigt det är med tandhälsa på, både ren- och blandras, särskilt mindre raser.....??? De senaste 5 åren har jag en gång per år tagit tandsten på min nu 11-åriga blandras  (York/ShihTzu). Hon har extremt små tänder så det är hopplöst att se och känna längre bak i gommen....Det går snabbt från att en tand får tandsten till den blir lös så den måste avlägsnas....

Vore det min hund skulle jag låta den växa till sig och bli lite vuxen först innan ev parning. 

Det är tikägaren som väljer hane inte tvärtom , och när  det gäller  en blandrauppfödning så bör man ju kunna argumentera varför man ser den aktuella kombiationen stå över dom ca 400 raserna  som redan finns 

Om man skulle behöva argumentera enl dig så skulle nog även de "seriösa" renras-hunduppfödare också få ta sig en funderare varför man fortsätter trots att man hittar både det ena och andra i "deras" raser. Det är inte skrivet i sten att det som du beskriver verkligheten är något som gäller för alla hundägare. 

Det var mer högt tonläge gällande ren- kontra buskavel för några år sedan vilket säkert har orsaker...Renras var befogat medan buskaveln var suspekt (för folk som inte var intresserade av utställning osv). Dessa renraser har ju också ett ursprung. 

Hör inte något om sådana diskussioner ute bland hundfolk, man berättar gärna om ev släktskap med olika raser. Kom på det just när jag läste den här tråden...