Jag är helt ny både här och som hundägare. Jag har sett drömt, sett filmer malt böcker efter böcker sen jag fick veta att jag äntligen skulle få hem en stående fågelhundsvalp.
Han har bott hos oss en en vecka nu och är 9 veckor. Så mysigt det låter. Men det är det inte. Hunden är ett rent helvete. Så fort den inte sover är den helt bindgalen. Jag försöker få kontakt med den men precis allt annat än mig själv är intressant. Jag provar med godisar och ibland springer han förbi i bara farten, tar godisen och sen struntar i mig. Vid matskålen är det brottningsmatch varje gång då jag vill att den ska vänta på ett varsegåd efter en snabb ögonkontakt.
Bor på en åker / skogstomt så har rastat utan koppel då koppel bara gör honom helt tokig med panik och slit i koppel och halsband. På en sådan tomt finns också en hel del annat. Kottar, pinnar, löv, sten och precis allt åker in i munnen. Så fårt något hamnat där ska springer han bort och ska till varje pris hålla mina fingrar från att plocka bort stora stenar ur munnen.
Att en prova klappa vid minsta beröm är bara glömma då min hand bara drar igång en helt galen lek med okontrollerade hopp och bett tills han lugnar sig och somnar. Minsta lilla bus med en boll eller apport leder till att han hetsar upp sig i upplösningstillstånd, tar leksaken och springer i väg med den.
Inget jag kan göra med mitt kroppsspråk kan trigga igång något som helst sug att komma till mig. Jag låter glad, exalterat, hoppar, klappar på knän och busar igång hela mig. Han bara ligger och tittar på mig med noll reaktion.
Men, när det ska sovas så ska han alltid krypa upp i knät och gosa ner sig. Absolut inte i bädden.
Snälla, hjälp?
Som medlem kan du här läsa lite kort info om nybörjaren och gå vidare till medlemsprofilen.
aenima
Medlem 2019-06-05
När jag hämtade hem min första valp så sa uppfödaren åt mig att förvänta mig det absolut värsta monstret jag kunde föreställa mig så skulle allt som inte blev så illa kännas som en vinst. Trots det var det värre än jag kunde föreställa mig. Men jag lärde mig jättemycket och den hunden växte upp och blev den mest fantastiska underbara hund man kan tänka sig. Men som liten fick jag ofta lyfta upp och bära honom, det var det enda som gjorde att han kunde varva ner.
Först skulle jag vilja påminna om att det är en bebis du har fått hem. Den kan inte prata med dig, den berättar genom sina handlingar att den behöver något. Och det låter som om den behöver hjälp med att landa, bli trygg och att bara få vara.
En sak som lätt händer, och som det verkar utifrån hur du skriver, så klandrar man lätt den där lilla bebisen man fått hem. Man blir irriterad, tycker att den inte beter sig som den borde. Den är fel.
Man får inte glömma att det är människan som är den vuxna och mer intelligenta (?) varelsen i sammanhanget, och det är vi som människor som har valt att den där lilla varelsen skulle flytta hem till oss. En valp har inget som helst ansvar i situationen den befinner sig i. Den gör inga fel, alla misstag är dina.
Och det är ok att göra fel, det är ok att inte kunna allt från start. Det är stort att erkänna att man befinner sig i en situation som man inte klarar av, det är stort att be om hjälp. Det är tyvärr inte alla som gör det utan de tror att de måste vara experter på allt från dag 1.
Vill påminna om att om du går omkring och är irriterad och känner dig missnöjd så kommer valpen känna av det. Det spelar ingen roll om du säger något väldigt glatt, hundar är väldigt bra på att känna av hur genuin man är. Ett tips som jag fick väldigt tidigt och som jag alltid har i bakhuvudet är "säg vad du menar, och mena vad du säger".
Du har fått massa bra råd, och glöm inte bort uppfödaren. En bra uppfödare vill ju att deras valpar ska få ett bra liv så de hjälper gärna till när det blir problem.
Ta några djupa andetag, sänk axlarna och kom ihåg att det är en liten bebis. Det är bättre att utstråla "lille vän, har du det jobbigt med att koppla" än "fan, kan h*n aldrig bara vara lite lugn".
Ayrin
Medlem 2016-02-20
Valpen låter så stressad att det är frågan om den är mottaglig för någon form av träning.
Jag hade backat bandet och börjat om från början.
Förhoppningsvis är du hemma på heltid med valpen och valpen är aldrig ensam. Och hemmet är väl valpsäkrat och det finns inget som valpen kan skada sig på som den kan komma åt, allt som du inte vill ha söndertuggat typ skor, väskor, kablar, etc, finns inte i golvnivå eller där valpen kan komma åt det.
Det är en bra början.
Sen hade jag lagt ner alla tankar på träning just nu, kanske en vecka eller två. Frånsett att försöka se till att aldrig missa valpens signaler om att nu är det dags att gå ut, den träningen ska du inte hoppa över.
Sätt ner matskålen, låt valpen äta hur och när den vill, var glad att den äter 
Låt valpen ha tråkigt!!!
Håll inte på med en massa godis, leksaker, lekar, kontaktövningar och aktiviteter. Framför allt inte hela tiden!
Alla valpar förstår sig inte på beröm innan de har bondat med sin ägare, litar på denna och själv söker kontakt. Innan de sakerna är på plats kanske inte beröm alls upplevs som beröm, snarare som en ytterligare en stressande faktor.
Var hemma med valpen, ha inte hela grannskapet och vänkretsen på besök, gå inte på femtioelva besök till bekanta, var hemma, gå omkring och gör ditt, men gör det till synes utan att bry dig om valpen om den inte själv söker kontakt. Håll självklart ett öga på den hela tiden så den inte gör nåt dumt.
En valp som vaknar, har varit ute och ätit och sedan inte har en massa leksaker, aktiviter m m, den kan få lite lekfnatt kortare stunder. Det är naturligt. Men jag har svårt att se vad valpen kan bli "bindgalen" över utan en massa saker som triggar igång den.
En uttråkad valp kan gå runt och hitta på hyss, nåt måste den ju göra.
Men om det är valpsäkrat och det därmed saknas en massa saker att göra hyss med, då borde valpen gå ner i varv och troligen somna en stund.
Låt valpen somna var den vill, måste den verkligen absolut ligga i en speciellt anvisad bädd? Och är den bädden då där du är i närheten eller är bädden någonstans där valpen är ensam eller inte ser o hör dig?
En liten valphage med bädd kan vara bra när valpen är övertrött och inte gör vare sig själv eller dig glad förrän den fått sova en stund.
Men valphagen bör vara så placerad i hemmet (alternativt får man ha flera) så att valpen inte blir lämnad helt ensam.
Det finns valpar som redan från mycket ung ålder är så självsäkra och trygga att de faller ihop och sover var som helst, när som helst, och struntar fullständigt i om den är lämnad ensam eller ej.
Men långt i från alla valpar är så trygga, därför skulle jag ha en valphage där valpen ser eller i alla fall hör mig.
Av självbevarelsedrift hade jag "tränat" valpen med att ha sele på sig inomhus tills valpen inser att selen inte är farlig och inget att hetsa upp sig för. Jag hade bara satt på selen och sedan inte låtsats om den även om valpen för en stund blir nästan rabiat. Den kommer över det ganska snart.
När själva selen är ok, låt valpen ha kopplet släpande inomhus kortare stunder. Sen kommer det att bli lättare att ta ut valpen i sele utan att den går i taket. Efter det går det fortare än man tror för valpen att förknippa koppel med att gå ut = roligt! En ny och stor värld utanför hemmets väggar!
Låt valpen ta kontakt med dig i första hand, jag hade inte försökt särskilt mycket med att få valpen till varje pris att ta kontakt bara för att du vill.
En uttråkad valp borde rimligen ha lugnat sig såpass att den nu har tid att börja ha koll på dig. Förr eller senare tar den kontakt själv, av tristess om inget annat. Då hade jag bara lugnt ägnat mig åt valpen med lite gos, inte en massa tjo och tjim, beröm och annat.
Bara genom att "vara" med valpen smyger det sig in en hel del träning som varken du eller valpen tänker på.
Vi säger att vi ska sova på saken...
Precis så funkar en valphjärna. Den upplever saker, ser hur något går till. Men det är först när valpen sovit som den lilla valphjärnan sorterat alla ettor och nollor och sorterat bort överflödig information men stuvat undan information som innehåller vad valpen lärt sig med positiva konsekvenser, det kommer den förhoppningsvis sedan ihåg.
All träning med småvalpar ska vara mycket kort med en valp som inte är totalt är uppe i spinn och med möjlighet att sova på saken tämligen snart efteråt.
Valpar upptäcker mycket av världen med munnen.
Så jag leker inte med mina valpar med händerna så att händerna riskerar att hamna i någon mun
Faktum är att trots snart 25 år av uppfödning så är det ingen av mina valpar som bitit mig. Men som sagt, jag håller inte på och leker med händerna runt valparnas munnar heller.
Jag har hört talas om valpar (inte från mig...) som biter i allt, även fötter, byxor och ben och där folk helt enkelt använt gummistövlar även inomhus under en kort tid, för att inte bli biten. Det fungerar säkert, om man behöver det.
Annars är nog det bästa råd jag fått i mitt liv när det gäller bitande valp att om valpen är totalt upp i varv, biter vilt omkring sig, ta upp valpen, vänd den bitande änden IFRÅN dig och håll valpen så tills den lugnar ner sig. Det tar som regel bara någon minut. Och det är då man är glad att man inte har en st bernhard eller en annan jättehund
Det kan gå på en dag att få valpen att sluta superstressa. Eller ett par veckor. Det beror lika mycket på valpen, rasen, mentaliteten som på dig och hur du bär dig åt.
Sen kommer det att upp och ner över tid. Det är olika utvecklingsstadier, valpar är individer, ni kommer att ha bra dagar likväl som dåliga dagar.
Frånsett en valp som håller på att göra något riktigt dumt som antingen riskerar att valpen gör sig illa eller att något i mitt hem jag hemskt gärna vill ha kvar (glasögon, fjärrkontroller, mobilen, kablarna till datorer m m) ligger i farozonen, försöker jag aldrig att korrigera eller träna en valp som är uppstressad av någon anledning.
Man behöver inte ha så brått, valpen måste inte lära sig allt inom de första veckorna även om ett gäng hundtränare och hundpsykologer m m gärna vill låta påskina att det är det enda rätta.
Ta det lugnt, ge dig och valpen tiden att hitta harmonin emellan er. Sedan kommer det där med beröm, uppskattning av beröm, kontakt och vad som passar både dig och valpen när det gäller träning att växa fram, ni hittar gemensamt vad som funkar för er.
@Starcastle
"En valp som vaknar, har varit ute och ätit och sedan inte har en massa leksaker, aktiviter m m, den kan få lite lekfnatt kortare stunder. Det är naturligt. Men jag har svårt att se vad valpen kan bli "bindgalen" över utan en massa saker som triggar igång den."
Jag har själv en liten jaktgolden på ca 5 månader hemma, och jo, den har definitivt klarat av att bli "bindgalen" utan leksaker eller aktivering. Mestadels har det handlat om att hon helt enkelt blivit övertrött framåt kvällen och inte kunnat hantera det, men en valp som springer som en galning inomhus och riktigt smäller in i väggarna känns det rätt rimligt att kalla "bindgalen". :D
Naturligtvis fångar man ju bara försiktigt in den lilla galningen och håller den tills den kan slappna av och somna, men hade jag varit helt ny som hundägare hade jag nog blivit lite småchockad :D.
Kan tilläggas att det var nån månad eller två sedan det hände senast, men hon är definitivt den hund jag hittills haft som haft svårast att komma till ro själv. Jag har riktigt behövt lära henne. Kan tänka mig att ops stående fågelhund är av samma skrot o korn
Sezziyanen
Medlem 2016-02-15
Jag har väldigt svagt utvecklat överseende med valp- och hundägare som snabbt lägger all skuld på djuret när mötet dem emellan inte utfaller efter det man trott eller förväntat sig och dessutom inte förmår att se eller förstå hur deras eget beteende mot hunden stör och förstör.
Tja, men personen var ju iaf inne här för att få hjälp och jobba på det svåra. Bindgalen kunde jag nog kallat min älskade nu bortgångna hund som liten, så här i efterhand, också vid tillfällen utan att jag för den sakens skull menade nått särskilt illa med det. Han var MYCKET, ungefär som tråden här beskriver.
I övrigt håller jag förstås med dig, detta låter som vanligt beteende från en liten valp av den...aktivare...sorten. Alla valpar är verkligen inte såhär, men en hel del är det. Och detta är ju en stående fågelhund = mycket hund vad jag vet från de jag känner som har en.
Ni har gett bra råd iaf till TS, hoppas det gått bra för dem. Sen kan jag väl hålla med Ayrin om att det är bättre att ge råden utan de extra hårda kommentarerna runtomkring... personen har nog tillräckligt med stress som det är i det där läget. Och problemen personen hade var ju egentligen ganska normala, förutom att de läste in så mycket i valpens beteende samt hade förväntningar som helt enkelt inte är rimliga.