Min pomeraniantik är snart 7 år, hon är en känslig tjej som bland annat är väldigt lätt stressad. Dessutom känslig mage och tål ingenting. Hon har patella luxation i båda bakbenen, opererade ena benet för några år sedan men for så illa av medicinerna och narkosen att hon höll på att dö. Var inlagd i tre dygn och veterinären sa att hon inte hade klarat sig om vi inte hade kommit in så fort som vi gjorde. Han avråder därför att operera andra benet, då det inte är värt det lidandet.
Sedan ett halvår tillbaka har hon börjat skrika till när vi tar på selen, eller klappar henne. Vi har utrett henne hos veterinär, gjort flera vanliga röntgen och CT-röntgen. Men de hittar inget fel. Vi har tagit blodprov och avföringsprov, inget fel. Har försökt flera olika smärtstillande, men hon får samma "allergiska reaktion" av allt. Hon blir helt livlös och det bara rinner kräks ur hennes mun. Det är fruktansvärt. Sen nu för några veckor sedan plötsligt bara skrek hon rakt ut av smärta och kunde inte varken sätta sig upp eller stå upp. Bara skrek i panik. Vi åkte in direkt till djurakuten, men där var hon plötsligt som vanligt igen så vi fick åka hem. Efter det har samma sak hänt ett par gånger till. Vi har återigen försökt med smärtstillande men hon tål ingenting så nu råder veterinären att inte testa mer, han vill inte heller göra fler stora utredningar som CT-röntgen och liknande, då hon varje gång blir så himla sjuk av det.
Det eskalerar så fort nu. I dagsläget ligger hon mest under bordet och gnyr. Vill inte leka, inte promenera och inte hoppa upp till oss i soffan. Vissa stunder är hon sig själv igen, men sen går hon tillbaka till att gömma sig under bordet. Jag förstår ju vad veternären menar när han säger att "du bör kanske fundera på hur vi går vidare nu, jag kan ta ytterligare prover och kanske ett ultraljud på magen men jag tycker inte vi gör några fler stora undersökningar när hon far så illa". Men jag har så svårt att ta ett sådant beslut när vi konkret inte vet VAD som är fel på henne.. samtidigt som mitt hjärta går sönder av att se henne lida som hon gör nu och inte kunna ge henne smärtlindring. Alvedon är det enda hon tål men det hjälper inte tillräckligt..
Så min fråga är – hur vet man när det är dags och sluta försöka utreda mer? Hur långt är det okej att dra det liksom?
Det är dags nu! Hunden lider och du har prövat många utvägar utan resultat. Det är vår skyldighet som hundägare att se till att avluta ett hundliv där i stort sett bara lidandet finns kvar. Det är en gärning av kärlek sa en klok och snäll veterinär till mig när min allra första egna hund skulle somna in och jag storgråtande satt vid hundens sida.
Tänk på det: en gärning av kärlek till din hund som inte ska behöva lida längre.
Det värsta idag är att vi jämför de behandlingar som människor kan gå igenom med en hunds. Jag menar inte att hund inte är värd lika mycket utan tvärtom....Tycker vi har en skyldighet att inte plåga ett djur med allt som vi människor kan utsättas för....
Jag har en pigg snart 13-årig blandras som skuttar omkring i livet men anser att om hon skulle bli sjuk, sluta älska livet så är det min plikt att låta henne få somna in.....Det är jag som skulle må väldigt dåligt men med många fina minnen....
Man vill ju inte tänka tanken. Och särskilt inte för en hund som inte är mer än sju år. Jag vet det alldeles för väl, där tog det slut för min som också utvecklade seriös smärta sista månaderna. Det skär i mig fortfarande men en hund som skriker av smärta, inte kan leva ett liv den förtjänar och behöver, och i bästa fall blir zombiefierad på medicin - nej...
Det låter som ni gjort allt ni kan och bör, och mycket mer därtill. Fråga er själva vad ni ser som en "bra dag" eller "bra period" just nu. Är det verkligen bra? Jag lyckades själv komma till en punkt där jag kände "Åh vad bra han kan ju gå runt kvarteret", för att sen inse att det är ju fan låååångt från bra.
En gammal hund som är lite stel och segare på morgonen är en sak. Kanske lite krämpor sådär, det tycker jag de kan fu ka på en tid åtminstone som äldre om det är på en tillräckligt låg nivå. Men en icke-seniorhund med kroniska, seriösa smärtproblem? För mig är det nog så att det måste vara slut då. Sen att det går emot ens instinkter och önskan, det är en annan sak..
Sista utvägen- har hunden så ont att den inte kan gå etc. Kanske avlivning, vet inte, sista utvägen...
absolut sista apretunity...